.

Då har jag nått slutpunkten och kan snart bocka av detta äventyr. I torsdags fick jag sommarlov och nu njuter jag av min sista tid här.

Känslorna är blandade och svåra att sätta fingret på. Kortfattat kan jag säga att det ska bli fruktansvärt skönt att komma hem och bli ’’lilla dockan’’ igen. Samtidigt är det obeskrivligt hur jobbigt det känns att behöva lämna mitt liv här.

Jag vet att det kommer rinna någon tår, eller två, den dagen 93orna tar studenten. Samtidigt har detta året lärt mig mer om livet än vad jag någonsin kunnat lära mig under 1an, 2an och 3an under min gymnasium tid.

Ses nästa vecka!

Det är samma princip mellan USAs prom och Sveriges bal, men ändå så fruktansvärt olika. I Sverige har jag tagit förgivet av den frihet som vi har när vi slår klackarna i taget. Något som är den totala motsatsen här, vilket har fått mig att uppskatta Sverige. Samtidigt så är det mer “gammalmodigt” här, killarna är riktiga gentlemän, det är tydliga ramar vad som är killarnas respektive tjejernas uppgifter och grundregeln är att hålla ihop med sin partner under hela kvällen.

Jag är så lycklig att jag fått uppleva allt detta!

Jag följde med min promdate och hans klockrena mamma för att köpa/hyra hans suit och se till så den matchade min klänning.

Mor och son hade två olika åsikter. Trish resonemang var att köpa en suit, så de slapp hyra varje gång en finare tillställning stod på agendan. Caleb ville hyra, så vi kunde matcha varandra perfekt. Jag, som ville leka svärmorsdröm, höll såklart med mammsen.

Caleb vann.

På lördagen var äntligen dagen kommen. I flera veckor hade tjejerna förberett sig inför den stora dagen. Själv hade jag faktiskt unnat mig manikyr och pedikyr.

Caleb och hans föräldrar anlände till mitt kära hem runt 3 tiden, och vi bytte våra blommor som han hade hämtat upp. Oerfaren som jag är, så körde det ihop sig när jag skulle sätta fast den på hans kavaj, tacka gudarna att pappa Steve ryckte in.

Efter detta lilla moment åkte vi alla till Caitlin där några kompisar och deras föräldrar+ syskon var samlade.

Där bjöds det på snacks, skratt och fotografering. Efter detta åkte vi till skolan och träffade övriga polare.

Bussar tog oss till vår destination Sufrido Performance Art Center, där väntade röda mattan och fontäner. Det bjöds på buffé, utsökt efterrätt, pokerspelande, vinnare av prom queen/king och riktigt mycket dans. Amerikanares dansstil tillhör en grupp för sig, men självklart körde jag även hederliga Sverige moves.

När högtalarna ropade ut att sista bussen var påväg mot avresa var benen nådigt trötta. Väl tillbaka i Valencia blev det snabbt ombyte och sedan vidare på kalas!!!!

Tracken slutade för ungefär 2 veckor sedan, och ikväll var det banquet som gällde. Det delades ut priser, kramar och fina ord. På menyn stod det “desserts”, jag fick ännu en gång smak på det enastående utbudet av tjockis-smarrigheter.

Hej åh håååå!

Kram Anna

Även om jag ibland känner en stark aggression mot USAs tankesätt och deras principer så går det inte att inte gilla deras spirit.

Den sista rally var baserad på ’’ girls against boys.’’ Tjejerna var klädda i rosa t-shirts och killarna i blåa.

Under brunchen samlades alla i gympasalen. Tjejerna på en sida läkaren och killarna motsatta. Stora blankat täckte väggarna och alla var över taggade.

En mängd uppträdande visades av tjejer v.s killar. Vissa rappade, andra sjöng, Harts danceteam dansade en grym dans med varsin kille. Cheertjejerna hoppade och skuttade såklart, och de skönaste killarna på skolan var helt fantastiska då de också höll ett framträdande med volter och förvånats bra grejer som fick oss att tappa hakan. Tyvärr glömde jag kameran.

I slutet grabbade Justin, en fruktansvärt härlig senior, tag i mikrofonen och frågade en tjej till prom. Den sidan av amerikanare älskar jag!

En mexikansk grabb har under hela detta året skämt bort mig. På Alla Hjärtans Dag gav han mig en ros och en hemmagjord papperslåda med en lapp och godis i, på fotbolls avslutning gick han upp på scen och gav mig en ros av glas, ibland överraskar han med små presenter och teckningar.

En pytteliten del av mig skulle vilja uppfylla Josés dröm och bli hans promdate, dock finns det inte på kartan eftersom jag kan inte utsätta mig själv för det.

Igår när jag, Caitlin och Annie proppade i oss äcklig fastfood skit på BJ's, kom plötsligt en kompis fram med en liten skylt ’’Prom?’’, på baksidan stod det på svenska ’’ vill du gå på balen med mig? ’’. Jag blev riktigt glad eftersom han är en stark favorit.

För några veckor sedan köpte Wilma ett bord till mitt rum, det är guldvärt och det är först nu jag inser hur mycket jag har saknat ett litet skrivbord i rummet. Nu slipper jag ägna alla mina studietimmar sittande vid köksbordet………

Imorgon kommer jag vara med i Hart tv. Varje morgon visas nyheter, roliga klipp m.m. Jag fick en fråga på spanska och eftersom mina spanska skills tyvärr inte räckte till för att utskilja orden så fick svaret bli på svenska.

OSAMBA BIN LADEN ÄR DÖD, OCH IKVÄLL BJÖD WILMA PÅ LAX FÖR FÖRSTA GÅNGEN. DAGEN KUNDE INTE SLUTAT BÄTTRE!

Hoppas ni njuter av sommarvärmen!

Fina josé har skrivit mitt namn på handen...

Kram Anna

Tja bloggen!

Förra veckan var schemat annorlunda eftersom vi hade test i science, matte, engelska och historia. Testen kan jämföras med Nationella proven, men det går inte på betygen utan har större betydelse för kommande år. Jag begav mig mot ''the office'', där jag log lite gulligt och fjäskade till mig att jag inte behövde göra dessa prov. Mitt schema blev därför följande: Måndag - ledig, tisdag - började klockan 10, onsdag - ledig, torsag - började klockan 10 och fredag Universal Studio med Mie.

I torsdags hade jag trackmeet och slog personrekord, så det var ju bra. På kvällen firade nära och kära CJs 8- årsdag på restaurangen Claim Jumpers.

I fredags begav jag mig mot Universal Studio för att träffa Mie, Lena och Styrbjörn. Det var första gången jag var där. Jag kan inte låta bli att säga att jag blev besviken på Film Industrin. Allt du ser är fake! Nej, dom åker inte New York för att spela in ''en galen dag i New York'', dom sätter en stor skärm i bakgrunden med olika motiv. Det var riktigt intressant att se vilka knep dom använder sig av för att tillfredsställa oss bakom tv-skärmen!

Vi prickade av allt man tänkbart kunde göra- åkte berg och dalbanor, tittade på water, 3D Terminator, 4D SHREK, djur- shower, åt smarrigt och kramades.

I lördags åkte jag, Annie och hennes mamma runt och letade Prom Dresses.

Idag var det Easter här i Amerika. Jag hade inga som helst förväntningar och blev därför riktigt chockad när jag på morgonen upptäckte en stor korg fylld av godis och annat smått och gott (b.la ketchup, dom tycker att jag har ketchup problem) utanför min dörr. Wilma och Rich gjorde i ordning god brunch bestående av korv, ägg, toast, melon, bacon m.m. medan vi barn rotade igenom våra korgar.

Vi begav oss sedan till Los Angeles Zoo. Det är sjukt vad många random djur det finns. Jag är inte världens största djurmänniska (jag gillar Tindra och Charlie), men jag kunde inte låta bli att tycka synd om de stackars varelserna som var ihoptryckta i små utrymmen.

Väl hemma var det dags för påskägg-jakt. Den gamla klassiken med ett påskägg per person var det inte frågan om. Rich hade gömt sammanlagt 50 ägg. 26 i garaget, 7 i vardagsrummet och resten på tomten. Äggen var i samma storlek som ett hederligt matägg. I äggen gömde sig pengar, godis eller små lappar med olika nummer (priserna från lapparna kom när leken var över). Jag, CJ och Cade var trötta redan efter de första 8 äggen.

Kära Danne, här kan jag ta in ordet PLUGG. Istället för att göra Mr. Harlow, Mr. Fernandez och Mrs. Balikov glada låg jag och kröp efter små obetydelsefulla färglada påskägg. Det var bara att bita ihop och låtsas att man inte saknade ETT påskägg, gömt bakom granen, fyllt med underbart svenskt godis.

Efter att detta lilla lekmoment var avprickat var det dags för grillning. Till efterrätt hade vi köpt glass från Baskin-Robbins. Jag hade köpt den största blandning fylld av mest onyttigheter som jag ätit under min tid i USA, det var vanlijglass fylld av överdrivet mycket Reese's, täckt av en blandning mellan peanut butter sås och chokladsås och på toppen grädde med Chocolate Chip. Jag är inte den som klagar när godsakerna är placerade framför mig, men efter denna socker upplevelse mådde jag illa. Jag trodde aldrig jag skulle säga det, men efter en dag som denna är jag trött på Reese's.

(imorgon kommer jag var återställd och godiskorgen kommer vara min bästa vän)

Jag hoppas att ni hade ett bra påsklov!

(nej, det är inte min prom dress)

Kram Anna

Då var det dags för mina sista besökare att titta förbi.

Efter att ha levt i min lilla bubbla i ungefär 8 månader blev jag påmind om vilken ljuvlig känsla det är att bli ompysslad av mamma och pappa. Äntligen kunde jag tatta mat från deras tallrikar, bli kliad på ryggen, lägga onödiga kommentarer, få överflödigt av pussar och höra tjat om att mina armbågar är torra.

Mamma och pappa anlände till Valenica den 2 april och vi firade deras ankomst med en middag på Wokcano och en Menchise till efterrätt.

På söndagen åkte jag, pappa och mamma till min kompis Ronnie. Hennes föräldrar bjöd mina kompisar och deras föräldrar på brunch.

På måndag åkte jag och mina glada föräldrar till San Diego. Vädret var lite utav en besvikelse men självklart hängde vi inte läpp för det. Vi hade en älskvärd vecka då vi shoppade, mina modiga föräldrar badade i havet, vi åkte på sightseeing, joggade på stranden, unnade oss godsaker på hotellrummet och åt utsökta frukostar, luncher och middagar. Efter veckans slut sa vi hejdå till San Diego, tog en lunch på Venice Beach och åkte tillbaka till Valencia.

Tillbaka i Santa Clarita, Valencia, hade Wilmas föräldrar, syster + döttrar kommit från San Francisco.

Vi hann pricka av många moment på få dagar. Mamma och pappa gjorde middag till hela gänget plus till Doolen, Adrian, Kim och Nathan. Vi blev bjudna på grillning till min kompis Caitlin + mina tjejerkompisar och deras föräldrar, jag visade mor och far min skola, vi åt lunch på Soup Plantation, gick till poolen och vi tittade på Cj och Cades baseballgames.

Det var riktigt kul att mamma och pappa fick en inblick på mitt amerikanska liv. Det fick träffa personerna som har störst påverkan under mitt år här, de fick sightseeing runt Valencia och jag fick dela med mig av mina favoritställen.

Efter en fartfylld helg fortsatte jag, mamma och pappa vårt lilla äventyr till Palm Springs. Kalifornien är mycket öknen och Palm Springs ligger inåt, vilket betyder att det var riktigt varmt och skönt. Vi bodde i Indian Wells vilket var över alla förväntningar. Alla husen låg inramade i stora områden med gigantiska gater, golfbanorna var otroliga och området var vältrimmat och fräscht.

En vecka ensam med mamma och pappa tillsammans i strålande solsken, på ett underbart fint hotell kunde inte varit bättre. För att komma utanför hotellets gränser vidgade vi våra vyer genom att äta middag på olika stället runt om i området och pappa spelade även 18 hål (jag tagit gulligt nej till inbjudan).

Jag blev bortskämd när det gällde goda måltider, mycket skratt och självklart kärlek.

Den 14 april, klockan 15.00 amerikansk tid slog klockan 24.00 i Sverige och Moncan fyllde 50 år.

På sin födelsedag, svensk tid, fick mamma massage som tydligen var helt fantastisk (jag och pappsen unnade henne det) och hon spenderade tid i en speciell VIP byggnad med egen utegård. Man fick se skymten av henne när hon visade kort på hur området såg ut och på hennes nyfunna vänner.

Mamma och pappa invited min värdfamilj att spendera en natt på hotellet där vi befann oss. Vi hade en mysig dag vid poolen, på kvällen skålade vi i champagne och åt jordgubbar sedan var det dags för födelsedagsmiddag.

Mammas present från mig var att vi skulle dela säng under den kommande natten, hennes dröm kom i uppfyllelse och dagen var mer än helade.

Moncan firade sin födelsedag under både svensk och amerikansk tid, vilket gav henne en extra lång födelsedag. Nästa dag åt vi mysig frulle, njöt av den sista tiden vid poolen och åkte vidare för lite shopping och Cheesecake Factory. Sedan åkte vi tillbaka till Valencia, där det blev mer champagne med Wilma och Rich (fortfarande moncans födelsedag).

Dagen efter var det dags för farväl. Pappa hade med sig en extra trunk där jag kunde skicka hem kläder, det kändes sorligt. Efter packning, vägning av resväskorna och belåtna miner att allt fått plats åkte jag och päronen på vår sista lunch tillsammans.

När jag la mig hittade jag en gullig lapp från mamma på kudden.

Min pappa och mamma får mig all le

Kram Anna

Var 15onde minut dör någon av rattfylla. Detta illustrerade alla skolor i staten Kalifornien, inkluderat Hart High School.

Var 15onde minut ropade rektorn ut i högtalare att någon av eleverna omkommit i en bilolycka p.g.a rattfylla. De drabbade var målade likbleka och fick inte prata med någon. Under period 5 gick alla Juniors and Seniors ut och tittade på “olyckan”. De var två sönderslagna bilar och 3 ungdomar befann sig i varje bil. Fönsterrutorna var krossade och kropparna var täckta av ''blod''. Ambulanser, brandbilar och poliser kom i full fart och agerade precis som om det vore verkligt. Resten av de “döda” stod bredvid. Alla de drabbades föräldrar var på plats för att situationen skulle bli så verklig som möjligt.

Nästa dag samlades alla junior, seniors, rektorn, några poliser, föräldrar m.m. i gympasalen.

En video visades som representerade vad de utvalda varit med om under de senaste 24 timmar. Killen som körde alkoholpåverkade hade spenderat natten i fängelse, och sedan åkte till court, de som agerade skadade var på sjukhuset där man fick se föräldrarnas reaktioner och resten av de döda var på ett hotell, utan tillgång till elektronik. Videon visade också verkliga händelser av ungdomar mellan 16-22 år som omkommit i bilolyckor p.g.a rattfylla.

Den assisterande rektorn bad oss blunda och tänka på den person som betyder mest för oss. Hon höll ett tal om känslan att förlora den man älskar mest, den person man bryr sig mest om. Den man alltid kan lita på,  som alltid finns där för en och hur stark man blir i hennes/hans närhet. Hon ville att vi skulle föreställa oss att personen plötsligt dör. Hur man aldrig mer kan höra hans/hennes skratt, hur man är i desperat behov av att ge den personen en sista kram och viska i hans/hennes öra hur mycket man älskar den.

Föräldrar som varit med om detta i verkligheten pratade om deras händelser.

En mamma och pappa berättade om när dom förlorade sina två av tre söner i en bilolyckan, de ville att vi skulle föreställa dem som våra egna föräldrar och få känslan över vilken sorg dom gått igenom. Hur de la ner 20 000 dollar på begravning istället för college, hur de rensat undan deras saker för sista gången och känslan av ständig längtan då två personer saknas runt köksbordet varje dag. Mamman avslutade talet ’’ försök föreställa er att era föräldrar går till kyrkogården flera gånger i veckan bara för att sitta nära er’’.

Två andra föräldrar var i en situation tvärtom. Deras smarta dotter, spelat fotboll i alla år, tog studenten från Valencia High School, brukade skratta med sina polare, valde ett felaktigt beslut och satte sig bakom ratten när hon druckit en drink för mycket. Hon sitter nu bakom galler med vetenskapen om att hon har dödat sina två bästa vänner.

En man pratade om den ständiga oron när barnen går utanför dörren. Då vi ungdomar vill vidga våra vyer och gå på kalas, åka till stranden eller hem från träningen. Han pratade om den oavbrutna känslan som klibbat sig fast i föräldrarnas sinnen och aldrig kan koppla av. Han pratade om ett ynkla litet felaktigt beslut som kan förstöra våra liv. Jag kände mig skör som en tråd och bestämde mig för att aldrig bli förälder...

Jag grät, torkade tårar, tänkte på pappa och mamma och stoppade i mig Reese's.

Ronnie

Kram Anna

Hej på er!

Efter att kajjan åkte hem hade jag två dagar på mig att visa för mina lärare att jag faktiskt levde. Sedan packade jag väskan och begav mig mot Washington D.C. Jag och Louise var där i några dagar för att hälsa på Erik och hans familj.

Vi hade underbara dagar som spenderades på olika sätt. Jag och Löll shoppade, åt brunch med Lisa, hälsade på Abraham Lincoln, besökte Arlington cemetery och knackade på vita huset för att säga hej till Obama. Vi hängde mycket med Eriks underbara kompisar och vi fick en guidning av Eriks fina kompis, Robby, genom Georgetown.

När det var dags för hemfärd kletade jag och löll oss fast på väggarna och hade drömmande planer på att ta över nedervåningens gästrum.

Verkligheten kom i kapp och jag var plötsligt fast på Dallas flygplats i X-antal timmar.

Efter att fotbolls säsongen slutade började jag i track. Track består av olika event som du kan välja mellan, t.ex. höjdhopp, häck, sprint, längdhopp, distans m.m.

Skolans sportområde är fullknökat med folk som har olika mål, förväntningar och förhoppningar.

Vi hade vårt första track meet i torsdags, p.g.a min enorma frånvaro trodde jag inte att jag skulle bli uttagen, men där hade jag fel! Jag pallrade mig iväg ifrån spanska lektionen och hoppade in i en av de tre bussarna från Hart till Agoura!

Mitt event var 800m, min coach tjatade även att jag skulle springa 4 by 4. Då är man ett lag på fyra stycken och springer 400m var. Jag tackade hjärtligt nej av olika anledningar. Hur som haver så kom jag på tredje plats av 27 stycken i mitt race, så min coach var lycklig ändå.

Klockan var runt 21.00 när bussarna anlände tillbaka till skolan. Då hade jag spenderat 8h på något som tog för mig 2min 43 sekunder.

Jag var glad ändå, riktigt glad faktiskt. Jag kan inte sluta le när jag tänker på alla sköna folk på vår skola.

Annars rullar allt på och ni kan få en liten onödig uppdatering på hur jag spenderade min helg..

I fredags följde jag med Wilma, Cade, Kim och Nathan till konserten ’’One night of queen’’. Det var grymt! Marcus, du hade älskat det!

I lördags åt jag sushi med Wilma och hennes granne. Skvallret är fan värre än Desperate Housewives, det är alltid lika underhållande! Sedan åkte jag på partaj till en cheerleader. Det var stört roligt, dock drog vi vidare innan polisen knackade på dörren. Efter att all spring i benen var slut pallrade vi oss hem till Ronnie och nanna sött. Hennes underbara pappa gjorde utsökt frukost och tjejerna tvingade med mig till kyrkan. Det var verkligen raka motsatsen till svensk kyrka. Här var det läktare med bekväma stolar och en stor scen där folk uppträdde och tjötade.

Sedan chillade jag hos Alexandra. När jag kom hem hade favvis-Rich köp Gossip Girl boxen och även en slice av min favorit kaka. En blandning av brownie, chokladsås, peanut butter och resees. Mumsfillebabba!

tjohhooh!

kram Anna

Jag har fått äran att skriva ett inlägg på Annas blogg, och med jag så menar jag Annas morbrors mellersta avkomma, Kajsa. Med andra ord Annas kusin.

Jag begav mig mot min andra hälft tidigt i lördagsmorse. Papsen vinkade av mig och la ansvaret i mina små oerfarna händer. Jag var väl informerad att det var passet och pengarna som var det viktiga, och inte det efterlängtade resegodiset och skvallerblaskorna.

Jag kom fram till Anna utan några större komplikationer. Var lite lätt stressad när det uppstod lite småproblem i London, och jag var tvungen att kommunicera på engelska. Pappa Dan hade inför resan köpt en bok på engelska åt mig. Dock handlade den om Carrie Bradshaws liv innan sex and the city, så orden jag lärde mig ur den, hade jag inte jätte mycket nytta av just i tullen. Men pappa var bara ett telefonsamtal bort pustandes på långfärdsskidor, så allt löste sig.

Familjen mötte mig på LAX med stora varma kramar. Att se Anna efter en sådan lång tid var ett ögonblick jag sent kommer glömma. Vi lastade in väskorna i bilen och begav oss till Hollywood, till Universal Citywalk. Det tog inte lång tid innan kameran var fylld med bilder i alla dess vinklar och slag. Middagen åt vi på Hard Rock café och efterrätten på Yoghurt land. Efter magen var rejält uttöjd begav vi oss hem till huset där Anna och jag snabb bäddade ner oss och insåg att vi kunde töja ut magen ännu lite mera med svenskt godis.

Efter en lång natt med massa prat och mys beslöt vi oss för att springa en runda. Längtan efter en stor amerikansk frukost fick dröja ännu lite längre då jag och Anna fyllde på med havregrynsgröt och en torr rågbrödsmacka istället, det kändes mer rätt efter joggingrundan. När frukosten var uppäten begav vi och familjen oss till Santa Barbara där Anna och jag åt en god lunch och spenderade våra familjers sparpengar.

Anna gick i skolan som vanligt på måndagen så jag gjorde egen frukost efter Annas instruktioner, gick ut och sprang och lagom efter jag kommit ur duschen var Anna tillbaka. På dagens schema stod Hollywood. Rich skjutsade oss till bussen och vårt äventyr hade börjat. Vi tittade i affärer, åt god glass, shoppade och bara njöt i varandras sällskap.

Redan på måndagskvällen kände Anna sig lite krasslig (…) så hon beslutade sig att stanna hemma på tisdagen, jag stöttade hennes beslut och hoppades på att hon skulle tillfriskna fort. Hon kände sig bättre redan på bussen mot Chinatown så det var skönt. Vår vistelse i Chinatown var inte en 10 poängare. Efter vi ätit vidrig mat på någon inhemsk kinarestaurang kände vi oss lite dåliga i magen. Vi beslöt oss därför att bege oss hemåt med ett stopp i områdets mall. Varorna var lite dyrare i mallen, men jag hittade mer i min stil där pappa.

Jag har kommit på ett jättesmart sätt att tänka när det gäller vad grejerna kostar. Om det står 100 dollar, så tänker man 100 kronor. Det är mycket lättare att ta beslut då, man tvekar inte en sekund. Har hittat jättefina grejer på gucci papsi!

I onsdags var det skola på schemat. Anna hade lovat en av hennes kompisar att få i uppgift att ta hand om mig under dagen. Rich körde oss till skolan och Anna lämnade snabbt över mig och min krassliga engelska till sin kompis Caitlin. Lektionerna var väldigt annorlunda från i Sverige, kul att uppleva. Jag deltog på en engelska lektion, när vi blev tillsagda för att vi pratade för mycket så övertalade Caitlin sin engelska lärare att smaka ”swedish cars”, vipps så var allt frid och fröjd igen.

En av Annas kompisar fick sitt körkort-tillstånd i onsdags, och hon ville mer än gärna köra oss hem. En stor tyngd försvann från mina axlar då hon körde upp på uppfarten och släppte av oss, Anna blev nog lite lättad hon med, hon känner nog lite ansvar över mig.

Vi gjorde en god lunch bestående av american pancakes, burksoppa, godis och glass. Efter att vi blivit fulltankade gick vi bort till mallen för att se på bio. Efter att vi blivit nekade en film då jag var under 17 fick det bli en annan film. Popcornen som vi köpt på ett billigare ställe fick vi inte ta med in, så vi fick köpa nya. Efter mycket motgång satte vi oss i de röda fluffiga stolarna och åt våra popcorn. Efter filmen så gick vi och hämtade ut våra gamla popcorn och satte oss och åt upp dem.

På onsdags kvällen var det plugg för Anna som gällde, US history. Pluggandet gick väl lite halft så där, men hon var ändå nöjd med sin insats. Medan hon satt och försökte plugga satt jag och njöt för att jag slapp. Men å andra sidan har jag lite mer att stå i när jag kommer hem. Men det tar vi då, eller hur pappi?

Cade bakade senare på kvällen, bakade och bakade, som Anna tidigare nämnt. Han tar ut deg ur ett färdig paket och sätter in de i ugnen. Men inte blir det äckligare för det.

På torsdagen stack Anna i väg till skolan och skrev sitt prov. Jag fick min skönhets sömn och gick sedan ut och sprang en runda. När jag plöjt igenom facebook var det lagom tid för mig och Rich att åka och hämta upp Anna från skolan. Efter det körde Richards oss till Glendale, till en jätte stor mall. Där tittade vi i affärer och njöt av en god lunch och cheesecake på cheesecake factory. Annas EF representant hade fått tag i bra biljetter till en ishockey match senare på kvällen och bjöd med mig och Anna, samt två andra utbytesstudenter. Det var as ballt och rätt lag vann så det fanns inga problem i världen.

Annas immunförsvar har skiftat lite (…), så hon tog beslutet på torsdagskvällen att stanna hemma på fredagen. Som tidigare, så ansåg jag att det var bra att hon inte träffade annat folk så hon skulle smitta de. Så på fredagen efter sovit ut gick vi iväg till områdets shopping center. Vi åt en fräsch lunch i solen på TGI Friday´s.

För att inte riskera övervikt angående resväskan på väg hem, så shoppade jag upp de sista pengarna. Anna och jag var mer än nöjda med min insats.

Efter att ha ätit min sista menchies så spattserade vi hem. Väl hemma bytte vi snabbt om till lite finare kläder och åkte med Wilma och Cade till Annas fotbollsavslutning. Där bjöds det på en god middag, och det delades ut fina priser. Ägaren till denna blogg fick ”Coach Award” priset. Jag hade kameran i högsta hugg, stolt kusin var jag då, ställde mig upp och buga åå bocka.

Idag är det lördag det vill säga hemresedagen. Anna och jag har myst allt vad vi har kunnat in i det sista. I morse var vi på Cades basketmatch och sedan åkte vi och åt lunch med familjen på Elephant bar. Anna och jag delade på en Cobb sallad och en mozarella macka. Vi har delat på maten varenda dag denna vecka.

Nu ska vi väga min väska och hålla tummarna att det inte är övervikt på den. Sen är det snart dags att bege sig till flygplatsen och börja den långa flygresan hem.

Samtidigt som det känns som om jag har varit här i en evighet, så känns det ändå som att denna vecka har flugit förbi. Att tiden går fort när man har roligt, stämmer verkligen.

Det går inte att beskriva hur bra jag har haft det denna vecka. Anna är den person som jag trivs absolut bäst med, den person som jag älskar mest på hela jorden, min andra hälft.

Vi har bestämt att när vi båda är klara med skolan så ska vi flytta ihop, resa och upptäcka världen med varandra. Åldras tillsammans.

Puss och kram på er alla!

Kram Kajsa

Mina tre prinsessor har varit på besök. Vi har hållit igång sen tuppen börjat tjuta och lagt oss dygnet efter. Jag blir helt varm inombords när jag tänker på hur underbart roligt vi har haft det!

Jag gick i skolan två gånger. En dag hade jag minimum day och slutade klockan 11 och den andra dagen följde Oddo och Josefina med till skolan eftersom de var med på Alexandras och Katies lektioner.

De andra dagarna har Wilma och Rich turats om att komma på genomskinliga bortförklaringar.

Eftersom tjejerna hoppade in i min vardag har vi gjort några självklara grejer som t.ex. spenderat lite tid med mina amerikanska kompisar, ätit menchies, gjort oreo balls, spelat min sista fotbollsmatch, ätit sushi, gått till Kohl’s...

En kväll gjorde tjejerna middag till min familj, Doleen, Adrian, Alexandra och Katie. Och en kväll samarbetade vi oss igenom en oslagbar måltid som Anna och Mies amerikanska maggropar sent kommer att glömma.

Vi har även unnat oss detaljer som hör till då man är på semester. Vi har ätit klockrena luncher och middagar, gått på massage, badat i bubbelpool och tjejerna har shoppat tills det endast klingat cents i plånboken.

Sedan har vi upplevt Kalifornien.

Jag, josefina och Olivia följde med Wilma, mina värdbröder och Wilmas bästa kompis, Doleen, till Oakland som ligger lite utanför San Francisco. Jag, Olivia, Josefina och Cade tog plats hos Wilmas föräldrar, dem gav oss den kärlek vi behövde för att känna oss mer än välkomna. Medan de övriga spenderade de tre nätterna hos Wilmas syster, Charlotte.

Vi följde med på släktens årliga tjejtrip till The White Elephant Sale. Där fanns allt som behövdes för att piffa upp livet och dess betydelse. Kläder, skor, väskor, böcker, filmer, lampor, porslin, prydnader. Procent mässigt var 89% av grejerna skit. Dock var priserna guldvärda, och vi hittade mycket som tillfredställde våra sekundära behov.

Efter denna festlighet bjöd grandma Marion alla på lunch. Vi tryckte i oss den amerikanska näringen och avslutade med den godaste glassen i världen.

Under resten av vistelsen var vi som katter, vi kom och gick när det passade oss. Vi fångade vår egen föda och satt i knäet på grandma och grandpa.

Vi tog bart in till San Francisco efter frukost och kom hem efter middagstid.

Vi spenderade tid på Union Square där shoppingen stod högst på prioriterings listan. Vi åt appetizer på Hyatts högsta våning, där jag och morfar avnjöt en god middag sist. Vi tog Cable Car till Fishermans warf’s, där min kropp äntligen fick i sig en måltid av gudomlig lax.

Lång helgen var över och tillbaka i Santa Clarita hade Rich köpe Alla Hjärtansdag presenter till var och en, gjort middag, klätt bordet med rosor och köpte jordgubbar doppade i choklad.

Dagen efter kom efterlängtade Mie och vi kunde sätta igång vår upptäcktsfärd i Los Angeles.

Vi shoppade på mallen intill oss, åkte till Hollywood och shoppade yttligare, åkte starlines bus i Beverly Hills där vi fick guidning i celebriteters värld, vi träffade kändisar i uppstoppad version på Madame Tussauds, besökte Chinatown och Olvera Street, åkte med Wilma och killarna till Venice beach, Malibu och Santa Monica. Vi åt smarriga luncher som innebar en extra joggningsrunda och kostade på oss underbara middagar.

Sista dagen åkte vi till Cades basketmatch och fortsatte sedan raka vägen till flygplatsen för att vinka av Josefina och Olivia. Richard hade bokat bord på en jättefräck restaurang. I slutet hade han beställt in en choklad efterrätt med ljus i. Då grät vi.

Sedan grät vi lite till, skrattade, torkade tårar, kramades, tackade och sa hejdå.

Nästa morgon 05.30 var det dags för det tredje hjärtat att bli avsläppt på flygplatsen. Efter puss och kram hejdå åkte jag och Rich till starbucks och unnade oss en latte.

V.7 har en speciell klang i sig och jag har förstått att Val Thorens-folket och alla därtill har haft en enastående vecka!

Kram Anna

Idag firar jag 6 månaders jubileum. 5 augusti kan ju kategoriseras som den största dagen under min 17 åriga livsstid. För vad kan egentligen jämföras? Knappast när jag tappade min första tand…

Samtidigt så låter det ynkligt. Jag har bara skuttat på enkla moln, med saknad där emellan, men det är något man får räkna med.

Tänk att jag, lilla Anna, har varit borta i 6 månader. Att starta ett annat liv med helt andra riktlinjer har bara vart kul. Så mycket nya ansikten jag har lärt känna, så många nya känslor jag har fått uppleva och en helt ny livsstil jag har fått prova på. Det är ett år som detta jag kommer minnas när jag är 96 år och knegar mig fram i rullatorn.

Jag känner mig själv tillräckligt bra för att veta att med lite vilja klarar jag anpassning. För mig var det stora äventyret att lämna min bekväma vardag i Sverige. För det spelar ingen roll hur bra borta är, för hemma är alltid bäst. Man vet hur det fungerar, och man vet vilket utbud lördagens frukost består av.

Ett telefonsamtal bort, en ringning på skype och ett facebook e-mail är enkelt, men känslan att man är så många månader bort har ibland fått vardagen att backa.

Men mestadels av tiden har jag kört med gasen fullt ös.

I alla generationer har clowner varit stämningshöjjare. Färgstarka med tokiga påhitt har de fått varje barn att le. Stilen med gigantiska smile och skor har gått hem i alla hushåll.

Clowner har förstörts. De har uppdaterats och fram filats. De är numera läskiga varelser som gömmer sig i garderober i skräckfilmer, har den vulgäraste utklädseln på halloween och mest skärsår på bilder.

Stackars små barn som går miste om ett samhälle med clowner som delar ut ballonghundar.

Igår gick Rich och Wilma på en välförtjänt “date”.

Rica, Alex, Katie och jag var hemma med killarna. Vårt lilla hus förvandlades till en svinstia. Pizza in i ugnen, chokladbollar rätt från smeten, Cade gjorde cookie dough, god glass hade införskaffats, köket stank popcorn och julklapparnas gevär sköts kors och tvärs. Den enda stunden CJ höll käften var när Alexandra tappade honom när hon försökte skaka honom upp och ner.

När varsity coachen dyker upp sätter föräldrarna yttligare press på sina ungar. I bakhuvudet på varje förälder sitter en önskan om scholarship. Det finns ingen tvekan om att USA är världens fetaste land, trots det så är sport en vardag, ett liv hos många. Ordspråket ''när du har gett dig in i leken ska du leken tåla'' passar bra in på de stackarna som varje dag under hela sin gymnasium tid utövar sin aktivitet, och självklart under större delen av sommarlovet.

I lördags stod klockan på 04.30 eftersom vi skulle slutföra en fotbollsturnering. Omringad av mörker kämpade jag mig upp i min ensamhet. Jag lyxade till en utsökt frukostsmörgås bestående av: rostat bröd, stekt ägg, tomat, avokado och sallads blad. På toppen lassade jag på ketchup och min senaste förälskelse- senap. Efter detta mästerverk kom Annies pappa och hämtade mig, 1,5 h senare och vi var redo för första matchen.

Vi vann på straffar, jag ska inte dra till med en lögn att jag la det avgörande målet. För jag la inget mål och mina nerver klarade knappt av att titta, enda anledning till varför, var för att jag tyckte synd om min coach om vi skulle förlora.

En Denny’s måltid senare och vi var redo för match 2.

Detta var matchen som bestod mellan första och andra plats. I högtalaren innan matchen ropade dem upp allas nummer och namn. Min coach hade skojjat till det lite.

’’Number ten, FROM SWEDEN, Anna Bexell’’

Jag vinkade glatt mot mina fans och sprang till mitten av planen.

Vi förlorade, vi förtjänade inte att vinna så när vi tog emot andra platsens buckal och varsin silver medalj så var vi mycket nöjda.

Det var 72 Fahrenheits, vilket motsvarar 22 grader. Solen gassade på och en stämningshöjjare till pappa hade satt upp ett skydd över avbytarbänken som gav oss skugga. När en mamma erbjöd mig solkräm var gränsen nådd. Solkräm i januari kändes inte rätt.

På kvällen var jag död, dock inte tillräckligt död för att säga nej till nattbion ’’ no strings attached’’. En film jag starkt kan rekommendera om du är i min ålder och gillar en friendship with benefits. Mr. Harlow, min engelska lärare, drog dock slutsatsen att han ska undvika filmen eftersom hans fantastiska bild av Natalie Portman kommer förstöras.

tjollahopp

Kram Anna

Det är inget påhitt att solen och dess strålar gör en lyckligare. Att låta de nakna benen få andas och ge ögonen en ny upplevelse med ett helt annat ljus är gudomligt.

Väderguden bestämde sig för att ge tillvaron lite mer liv i några dagar, en svenne som jag kunde inget annat än le.

I måndags var vi lediga eftersom kära Martin Luther en gång i tiden bestämde sig för att göra en god gärning.

I fredags efter skolan väntade game mot West Ranch, jag drog smilet och coach John, som utsett sig själv som min ’’extra pappa’’, tyckte att jag med all rätt skulle hoppa över matchen och njuta av en långhelg i Santa Barbara.

Jag åkte med Alexandra, Rica och Alexandras syster Victoria till Victorias lägenhet i Santa Barbara. Lägenheten ligger på state street vilket är i downtown. Från balkongen vandrade vi ut till taket där vi kunde spotta i cupcakesen på cafét intill.

Vi hade en riktigt mysig helg då vi på dagarna lärde känna Santa Barbaras shopping, åt goa luncher, solade på balkongen och besökte stranden. På kvällen piffade Victoria till några drinkar till oss oskyldiga tjejer och vi kunde även avnjuta lite vattenpipa. Jag tyckte med all rätt att jag förtjänade det eftersom jag spenderar mina helger på ett helt annat sätt här än vad jag gör i Sverige.

När jag bläddrar förbi kanalerna kommer jag på mig själv att stanna extra länge på ’’The real housewifes’’.  Människorna med dess tankar och åsikter är patetiska. Jag kan inte låta bli att känna ett hat emot dessa skrattretande varelser.

Dock kan jag inte klandra deras livsstil. Trots att det är fruktansvärt ytligt så hade jag inte tackat nej till dyr shopping, utsökta luncher, häng med väninnor och en fruktskål på stranden. Javisst kan vi skippa attityden.

Idag spelade vi match mot Saugust. 0-4 till dem, vi är dåliga, hypotesen ''varför?'' ligger i de oseriösa träningarna.

Jag slutar aldrig sakna er och mammas fisk!

Kram Anna

Jag undrar hur det kommer sig att amerikanare är så före men samtidigt så efter? De har det bästa, sämsta, största, minsta.

På Kullaviksskolan fick vi lämna skolans område i 6an. Klockan slog lunch och lärarna kunde andas ut och sikta in sig mot lärarrummet. De räknande sedan med att vi var tillbaka till nästa lektion. Visst har vi alltid haft friheten att rusa iväg eller gömma oss under kudden. Om så är fallet, kom konsekvenserna förr eller senare ikapp.

Här börjar man high school i 9an. Man är inte tillåten att lämna campus förrän man är junior, vilket motsvarar 2an.

För att bevisa sin ålder fungerar det som på krogen, man måste visa sitt id-kort, som man fått av skolan. Och precis som på krogen finns in smitare, och i detta fall ut smitare.

En bra jämförelse är substantivet Fängelse.

Supervisors åker runt på skolans område med golfbilar och för att tillfredsställa sina toalettbehov är ett pass från läraren ett måste.

Samtidigt kan man luta sig tillbaka rejält i High School. Som senior, då man redan sökt in till college är schemat gudomligt. Börjar sent eller slutar innan lunch.

Oavsett ålder har man friheten att pussla ihop sitt schema (så gott det går) som gör ens skoldag behaglig, sen upprepas det på samma sätt varje dag under en hel semester.

Tänk om vi hemma i Sverige kunde sluta 12.20 varje dag… Skulle man då ha några större bekymmer? Kanske vilken väska som matchar till skorna?...

Jag längtar till så mycket!

Kram Anna och hennes webcam

När jag har något jobbigt eller allmänt tråkigt framför mig sluter jag mina ögon i 5 långsamma sekunder samtidigt som jag tänker: nästa gång jag blundar på samma sätt är det över.

När jag kommer hem, sätter jag på mig mys kläder och lutar mig tillbaka. Jag blundar i 5 sekunder, samtidigt som jag vet att det nu är över. Ahhh vilken go känsla det är!

Den tekniken var användbar igår när jag följde med till Richards mamma, syster och systerson för att fira mini julafton. Även när 2 timmars fotbollsträning med varsity stod på schemat.

Efter mer än 3 veckors ledighet kommer vardagen ikapp och imorgon sätts skolan igång.

Under min andra och sista termin i high school kommer jag ödsla tid på fyra lektioner + soccer (soccer kommer i februari bytas ut till något annat).

Jag kommer börja klockan 8, läsa matte, spanska, engelska och U.S history. 12.20, då klockan ringer ut till lunch börjar min skoldag leda mot sitt slut. I stället för bara 40 minuters lunch har jag, som många andra, beslutat oss för att droppa period 6. Dock måste jag tillbaka till skolan runt kvart över 2 för att utföra min kära sport.

Jag har spenderat två kvällar med min lilla EF familj, vilket alltid är mycket roande. Mikael har fyllt år (jag uteslöt frågan om åldern), ena kvällen åkte jag Timo, Sondre och en annan svensk Axel, till LA för att se basketmatch the clippers mot the nuggets. Två kvällar efter följde jag frivilligt med till Mikaels föräldrar i Ventura för att vara med på födelsedagsmiddag.

Annars har jag spenderat slutet av mitt lov precis som lov ska spenderas i USA- Slappat med kompisar, sovit och kickat lite boll.

I år ses vi, jag längtar efter er!

Veckan efter julafton knackar nyårsafton på dörren. Det är kvällen då man förväntar sig något extra. En extra rolig middag med ett sällskap man trivs med. En extra drink till låtar som är ens favoriter. Man förväntar sig att alla i omgivningen är på topp humör och kör en dans utöver det vanliga. När klockan slår 12 önskar alla varandra ett gott nytt år, man inviger det nya året med ett leende större än någonsin och kramar folket i sin omgivning, oavsett om det är en rival eller guldklimp. Om hjärncellerna är i någorlunda förstånd kanske man sitter inne på ett patetiskt nyårslöfte i hopp om att bli en bättre människa.

Precis som alla andra så är min födelsedag 364 dagar efter min födelsedag. Fördelen med att fylla år på nyårsafton är att alla anstränger sig för att göra kvällen bra.

Nyårsafton/födelsedagen i Amerika stack ut från mängden av mina andra nyårsaftor/födelsedagar och nästa år har jag mycket att ta igen på en viss front..

Jag öppnade med glädje mina presenter på morgonen. Nu kan mamma äntligen andas ut från köp av presenter...

Till lunch bjöd mina kompisar mig på Gigo. Upplägget var ’’All you can eat’’’, samtidigt som vi stekte vår egen stek, kyckling, tunga m.m. Den stackars servitören hade fullt upp då vi beställde alla valmöjligheter från menyn. Lunchen var riktigt rolig vilket ledde till att jag, som tur var, inte la ner energi på att följa stegen i Sverige.

Därefter åkte vi till Catilin och runt 7 tiden anlände jag och fyra tjejkompisar hem till mig där min familj hade party. Det bjöds på massvis appetizer samtidigt som det kryllade barn i alla åldrar. Cj, Cade och Nathan hade ägnat eftermiddagen åt att baka tårta till mig. Den vackra happy birthday melodin sjöngs och jag blåste lydigt ut ljusen. Killarna hade även dekorerat fönsterna i köket och spegeln i badrummet med gratulationer!

Nöjda och belåtna med nyårshattarna på sne bedrog vi oss till Alexandra där hennes mamma hade gjort middag och en tårta väntade återigen. Vi log, tackade och tog emot.

Vi passade på att spendera några timmar i Dillions hus. Vi var inte speciellt många men vi dansade och alla var allmänt roade….

Minuterna innan 12 slaget skyndade vi hos tillbaka till Alexandras hus där vi firade det kommande året. På natten satt vi runt lägerelden och grillade smorz, en sagolik blandning som består av marshmallows, smältchoklad och kex som fodral.

Jag spenderade nyårsfton med mina närmsta kompisar här i USA, nästa år ska jag sudda ut ordet mysigt och slänga på mig klackarna och smälla dubbelt med fyrverkerier (eftersom dem är olagliga här).

Idag snöade det för första gången i Santa Clarita. Det är väldigt unikt och totalt kaotiskt.

Jag hoppas att din 1 januari var riktigt örsch, det är ett bra tecken på en lyckad nyårsafton!

J

Kram 17 åringen

Varning! Det är på självrisk du ödslar din dyrbara tid på detta ointressanta inlägg.

tja tja,

Huset står under behandling eftersom den amerikansk heltäckningsmattan ska bytas ut till hederligt wood floor. Alla möbler från killarnas rum, vardagsrummet och Wilma och Richards rum befinner sig överallt där en fri liten yta kikar fram.

Eftersom mitt åkpass på Magic Mountain går ut på fredag har jag passat på att gå min sista gång för detta året. Det var 2,5 timmars väntan till X2, men vi konstaterade att det var värt det. Pirret som finns i kroppen sekundrarna innan man slängs ut i luften och skådar hela Santa Clarita. Visst fan är det värt väntan. Eller? ….

Vill varna för restauranger med affärsidé ’’All you can eat’’. Man pungar ut 10 dollar och sen är friheten din. Man måste ha styrkan i sig själv för att inte passera sin om-jag-öppnar-min-mun-spyr-jag-på-dig- GRÄNS. Utbudet på sallad var fantastiskt. Det erbjöds solrosfrön vilket gav mig längtan efter Samskolans luncher.

Har sett den senaste Harry Potter filmen på bio, bättre sent än aldrig… Det är den första Harry Potter film jag ödslat min tid på. Visst att jag gick ut på tunn is eftersom jag hoppade rätt till den sista filmen (del 1), men jag föll för grupptryck. Till min förvånad var den faktiskt bra, dock inte bättre än romantiska kärleks komedier...

Jag saknar er!

Ikväll bjuds två bilder som jag tog från magiska Disneyland

Kram Anna

Den 16onde kom morfar på besök. Under min fotbollsmatch var första gången jag träffade honom efter mer än 4 månader. Jag var tvungen att vända mig om för att se att jag inte drömde. Jag löste till och med 1-0 målet för hans skull.

Efter matchen började mitt jullov!

Morfar bodde på ett hotell med 20 minuter gångavstånd från oss. Han hade två dagar på sig att få en känsla hur min amerikanska livsstil fungerar.

På lördag morgon satte jag och morfar oss på Coast starlight mot San Francisco. Tåget åkte längst kusten och följde kära 101 vägen. Tåget tog 11 timmar och det regnade 10 h och 59 minuter av tiden.

Vårt äventyr fortsatte till Ukiah. Min morbror var utbytesstudent där för 30 års sedan. Vi hälsade på hans värdmamma, Barbara, och hennes nya man. Morfar och Barbara har hållt kontakt i alla dessa år, Barbara och hennes man har även hälsat på i Sverige.

Det finns olika typer av människor. De finns folk som sätter sig själva i centrum och ger sig själva den största kakan, så finns de unika människor som lever för att se andra människors leenden.

Barbara är den unika typen, hon lagade middag för 12 personer när 4 satt runt bordet, det säger allt om hennes personlighet.

I Ukiah fick jag en ny syn av Amerika. Jag upptäckte landet, ödemark och kända vingårdar.

21 december anlände morfar och jag till staden San Francisco. Jag har en kärlek till hotell. Bara ingången får mig att le sedan att man möts av vita lakan, sköna sängar, fint schampo och fräsch tvål är en fin detalj. Att ha en morfar som snarkar är något man får räkna med…

Hotellet låg mitt i centrum, 2 minuter från Union Square. Där fanns allt vi önskade - goda restauranger och klockren shopping.

På kvällen gick vi på en ljuvlig julkonsert, A Christmas Carol. Söta barn, fin klädsel och lyckligt slut. Vad mer kan man begära?

Efter det blev det middag på Hyatt. 36e våningen och utsikten var helt fantastiskt. Lax till middag och till efterrätt bjöds varm chokladkaka med chokladsås, vaniljglass och jordgubbar på toppen.

På onsdag eftermiddag anlände vi till Wilmas föräldrar som även min morfar känner. Jag rullade iväg till Charlotte, Wilmas syster, där vi andra spenderade nätterna under vår vistelse.

På torsdag vidgade jag och morfar yttligare våra shopping vyer och åkte till ett shoppingställe i Walnut Creek, vilket var motsatsen till Ukaih. Nu fick vi ta del av den exklusiva sidan av USA. Affärer man dreglar efter och enastående restauranger. Jag och morfar åt en underbar lunch som vi sent kommer att glömma.

På fredagen, 24 december, åkte min värdfamilj, morfar och jag till fisherman’s wharf.

25 December. Den stora dagen här i Amerika. Dagen vi alla är födda till att älska. Kvällen innan fick vi pyjamas från Marion (Wilmas mamma). Så på julafton var det pyjamas party som gällde. På morgonen väntade min egen julstrumpa med smått och gott, som den kära tomten hade lagt dit under natten.

Jag blev tårögd av allas omtanke, både från Sverige och i USA. Wilma älskade att äntligen kunna köpa julklappar till en tjej. Richard hade skrivit på presenterna från honom att de var från olika amerikanska killkompisar. Han är för rolliii!

Morfar hade köpt snapsar från olika delar av Sverige till Richard. Vi skålade, skrattade och morfar och jag sjöng snapsvisor. Richard tittade på morfar och frågade om han kunde ge mig lite. Morfars svar var snabbt uträknat- ’’Jag bryr mig inte och hennes föräldrar befinner sig ändå i Sverige’’.

Jag saknar inte längre mammas lax (men jag saknar fortfarande henne). Morfar har skämt bort mig, 20% av sin barnbarns kaka, med så goda restaurang besök – frukost, lunch, middag. Nu får min mage chilla lite.

Jag hoppas att Sveriges kära julafton var lika bra som vanligt!

Och att Lindwall och Hanna har det gottigt i Thailand.

Jag saknar er mina favoriter!

Kram Anna

Dagarna har spolats förbi medan jag har stått kvar. Jag har njutit för mycket av all lätthet, att allt som har med ansträngning att göra tar extra lång tid.

Jag har inte insett att det är december än. På morgnarna är det svin kallt, men framåt lunch har temperaturen legat på 20-25, jag har inte upplevt julstämningen än trots att amerikanernas dekoration är helt fantastisk.

Fotbollssäsongen är i full gång. När vi har bortamatcher avnjuter vi en smarrig lunch som någon stackars förälder har fixat. Egentligen är lunchen simple, men jag är inte bortskämd på den fronten eftersom lunchen i skolan varken är gratis eller nyttig. Vi måste lämna sista period tidigare för att byta om och sedan hoppa in i den gula skolbussen. Vissa sover, andra sjunger.

Angående secret sister så upplever jag fortfarande att det är ett enormt stressande moment. Men ack så ljuvligt det är att få den lilla påsen i början av dagen och succesivt unna sig godsaker.

I måndags följde jag och Alexandra med Rica och hennes värdmamma till Los Angeles för att titta på en talkshow. Programledaren var huvudrollen i The Nanny. Det var riktigt kul att se hur det fungerade bakom kameran. Amerikanare har en unik pondus. Tempot var fort som bara den och ingen var rädd för att skämma ut sig. Jag blev hes för jag jublade så mycket och fick ont i händerna för alla applåder jag delade ut, tråkigt nog var showen förjävlig!

I tisdags var det bortamatch som gällde. Bussen förde hos till landet ingenstans och vi var konstant omringade av öknen. 2-0 till oss.

Idag hade vi collaboration day, vilket innebar att jag började 10.40 och varje lektion var 30 minuter. Det var en fin skoldag.

På kvällen var jag Alexandras personliga stöd. Vi hade kvalitetstid med hennes pappa, vilket alltid är en jobbig stund i hennes veckorutin. Vi åt middag samt utsökt efterrätt tillsammans, sedan åkte vi till spelställe där vi lekte av oss. Klart man ställer upp, och gratis är ju alltid bäst...

Imorgon tar jag och familjen en dag off eftersom vi ska till världens gladaste ställe DISNYELAND!!

Jag har en hatkärlek till alarm. Kärleken finns där eftersom det skyddar huset och dess ägodelar, hatet ligger i knapparna. Första gången jag tog del av alarmet hade jag ingen aning om att det var på och som plåster på såren visste jag inte hur det fungerade. Ajjj, vad grannarna måste ha fått ont i deras små öron! Bättre lycka nästa gång tänkte jag, det kunde ju trots allt inte gå sämre...

Igårkväll när jag kom hem hörde jag återigen pipandet. Larmet var på. Min första tanke var ''vilken otur att jag ännu inte har lärt mig hur alarmet fungerar''. Jag andvände min fantasti. Tystand. Yes, det fungerade tänkte jag. Jag stekte mitt ägg, körde en skype med min amerikanska polare Max, njöt av en tyst stund i huset. 15 minuter senare står 3 polismän vid dörren. Dem ber mig att ta bort den svarta rackarhunden som skäller sig själv till döds. Dem tittar på hund 2 och frågar om den är farlig. Jag är berättar att dem ska till veterinären imorgon för att avlida henne. Vilket det faktiskt låg en sanning bakom så idagsläget är vi en familjemedlem mindre. Mycket tragisk historia. Hur som haver, männen går och rotar tills dem inser att läget är ofarligt. Min värdfamilj kommer hem rullande när de 3 polisbilarna lämnar uppfarten.

Tyvärr hade jag tryckt in gymmets alarmkod, vilket visades var akutkoden.

Kram Anna