.

Dagarna har spolats förbi medan jag har stått kvar. Jag har njutit för mycket av all lätthet, att allt som har med ansträngning att göra tar extra lång tid.

Jag har inte insett att det är december än. På morgnarna är det svin kallt, men framåt lunch har temperaturen legat på 20-25, jag har inte upplevt julstämningen än trots att amerikanernas dekoration är helt fantastisk.

Fotbollssäsongen är i full gång. När vi har bortamatcher avnjuter vi en smarrig lunch som någon stackars förälder har fixat. Egentligen är lunchen simple, men jag är inte bortskämd på den fronten eftersom lunchen i skolan varken är gratis eller nyttig. Vi måste lämna sista period tidigare för att byta om och sedan hoppa in i den gula skolbussen. Vissa sover, andra sjunger.

Angående secret sister så upplever jag fortfarande att det är ett enormt stressande moment. Men ack så ljuvligt det är att få den lilla påsen i början av dagen och succesivt unna sig godsaker.

I måndags följde jag och Alexandra med Rica och hennes värdmamma till Los Angeles för att titta på en talkshow. Programledaren var huvudrollen i The Nanny. Det var riktigt kul att se hur det fungerade bakom kameran. Amerikanare har en unik pondus. Tempot var fort som bara den och ingen var rädd för att skämma ut sig. Jag blev hes för jag jublade så mycket och fick ont i händerna för alla applåder jag delade ut, tråkigt nog var showen förjävlig!

I tisdags var det bortamatch som gällde. Bussen förde hos till landet ingenstans och vi var konstant omringade av öknen. 2-0 till oss.

Idag hade vi collaboration day, vilket innebar att jag började 10.40 och varje lektion var 30 minuter. Det var en fin skoldag.

På kvällen var jag Alexandras personliga stöd. Vi hade kvalitetstid med hennes pappa, vilket alltid är en jobbig stund i hennes veckorutin. Vi åt middag samt utsökt efterrätt tillsammans, sedan åkte vi till spelställe där vi lekte av oss. Klart man ställer upp, och gratis är ju alltid bäst...

Imorgon tar jag och familjen en dag off eftersom vi ska till världens gladaste ställe DISNYELAND!!

Jag har en hatkärlek till alarm. Kärleken finns där eftersom det skyddar huset och dess ägodelar, hatet ligger i knapparna. Första gången jag tog del av alarmet hade jag ingen aning om att det var på och som plåster på såren visste jag inte hur det fungerade. Ajjj, vad grannarna måste ha fått ont i deras små öron! Bättre lycka nästa gång tänkte jag, det kunde ju trots allt inte gå sämre...

Igårkväll när jag kom hem hörde jag återigen pipandet. Larmet var på. Min första tanke var ''vilken otur att jag ännu inte har lärt mig hur alarmet fungerar''. Jag andvände min fantasti. Tystand. Yes, det fungerade tänkte jag. Jag stekte mitt ägg, körde en skype med min amerikanska polare Max, njöt av en tyst stund i huset. 15 minuter senare står 3 polismän vid dörren. Dem ber mig att ta bort den svarta rackarhunden som skäller sig själv till döds. Dem tittar på hund 2 och frågar om den är farlig. Jag är berättar att dem ska till veterinären imorgon för att avlida henne. Vilket det faktiskt låg en sanning bakom så idagsläget är vi en familjemedlem mindre. Mycket tragisk historia. Hur som haver, männen går och rotar tills dem inser att läget är ofarligt. Min värdfamilj kommer hem rullande när de 3 polisbilarna lämnar uppfarten.

Tyvärr hade jag tryckt in gymmets alarmkod, vilket visades var akutkoden.

Kram Anna