.

Jag har alltid känt en viss avundsjuka på personer som föds med engelska som första språk. Min tanke har vart att det måste vara gudomligt att kunna tala sitt naturliga språk som alla i världen förstår, var du än befinner dig kan du alltid kommunicera.

Men min åsikt har nu ändrats. Jag älskar att vara svensk!

Att kunna diskutera killens val av frisyr och tjejens stora finne utan att någon förstår är toppen.
När någon fyller år och det är dags för Happy Birthday intar jag andra stämman på svenska, att det skär sig ger bara sången en extra klang.  

Jag har lärt mina kompisar svenska glosor och vi har ett hemligt språk som ingen förstår. Vi kan med glädje skrika adjektiv tvärs över fotbollsplanen utan att de drabbade förstår.
Jag känner dock en viss skyldighet när killarna i dramaklassen skriker bög och slampa till personerna på scen.

Igår var bara jag och lillebrorsan CJ hemma. Vi intog soffan med en smarriga glass skål och gjorde morgondagens läxor. Han tjötade konstant. Han förklarade dagens händelse, fel som läraren gjorde, bra och dåliga grejer med hans läxor, visade mig de rätta svaren m.m.. Nu kan jag äntligen sätta mig in i rollen som äldsta barn och jag måste be om ursäkt för alla tjatiga dagar Marcus!

High shool slutar aldrig att förvåna mig. Idag fick jag reda på att varje fotbollsspelare har en egen cheerleader som måste ge grabbarna en present innan varje match. Det är alldeles för mycket manlig makt på den asså.
Tyvärr har jag (så långt ifrån cheerbrud man kan komma, förlåt Kada) hamnat i fällan och måste till morgondagens match ge en lite present till en kompis. Men han är snäll och fjäskade gulligt så jag är glad ändå.

Katterna har äntligen uppfattat min vilja och insett att min säng är min säng och deras katthår inte är acceptablet. Dock har jag inte fått ply på kameleont Freddys mat (som består av små flygande instekter), de befinner sig i en burk i mitt rum och låter konstant. 

Jag hoppas att ni mår bra!
 



kram Anna