.

Var 15onde minut dör någon av rattfylla. Detta illustrerade alla skolor i staten Kalifornien, inkluderat Hart High School.

Var 15onde minut ropade rektorn ut i högtalare att någon av eleverna omkommit i en bilolycka p.g.a rattfylla. De drabbade var målade likbleka och fick inte prata med någon. Under period 5 gick alla Juniors and Seniors ut och tittade på “olyckan”. De var två sönderslagna bilar och 3 ungdomar befann sig i varje bil. Fönsterrutorna var krossade och kropparna var täckta av ''blod''. Ambulanser, brandbilar och poliser kom i full fart och agerade precis som om det vore verkligt. Resten av de “döda” stod bredvid. Alla de drabbades föräldrar var på plats för att situationen skulle bli så verklig som möjligt.

Nästa dag samlades alla junior, seniors, rektorn, några poliser, föräldrar m.m. i gympasalen.

En video visades som representerade vad de utvalda varit med om under de senaste 24 timmar. Killen som körde alkoholpåverkade hade spenderat natten i fängelse, och sedan åkte till court, de som agerade skadade var på sjukhuset där man fick se föräldrarnas reaktioner och resten av de döda var på ett hotell, utan tillgång till elektronik. Videon visade också verkliga händelser av ungdomar mellan 16-22 år som omkommit i bilolyckor p.g.a rattfylla.

Den assisterande rektorn bad oss blunda och tänka på den person som betyder mest för oss. Hon höll ett tal om känslan att förlora den man älskar mest, den person man bryr sig mest om. Den man alltid kan lita på,  som alltid finns där för en och hur stark man blir i hennes/hans närhet. Hon ville att vi skulle föreställa oss att personen plötsligt dör. Hur man aldrig mer kan höra hans/hennes skratt, hur man är i desperat behov av att ge den personen en sista kram och viska i hans/hennes öra hur mycket man älskar den.

Föräldrar som varit med om detta i verkligheten pratade om deras händelser.

En mamma och pappa berättade om när dom förlorade sina två av tre söner i en bilolyckan, de ville att vi skulle föreställa dem som våra egna föräldrar och få känslan över vilken sorg dom gått igenom. Hur de la ner 20 000 dollar på begravning istället för college, hur de rensat undan deras saker för sista gången och känslan av ständig längtan då två personer saknas runt köksbordet varje dag. Mamman avslutade talet ’’ försök föreställa er att era föräldrar går till kyrkogården flera gånger i veckan bara för att sitta nära er’’.

Två andra föräldrar var i en situation tvärtom. Deras smarta dotter, spelat fotboll i alla år, tog studenten från Valencia High School, brukade skratta med sina polare, valde ett felaktigt beslut och satte sig bakom ratten när hon druckit en drink för mycket. Hon sitter nu bakom galler med vetenskapen om att hon har dödat sina två bästa vänner.

En man pratade om den ständiga oron när barnen går utanför dörren. Då vi ungdomar vill vidga våra vyer och gå på kalas, åka till stranden eller hem från träningen. Han pratade om den oavbrutna känslan som klibbat sig fast i föräldrarnas sinnen och aldrig kan koppla av. Han pratade om ett ynkla litet felaktigt beslut som kan förstöra våra liv. Jag kände mig skör som en tråd och bestämde mig för att aldrig bli förälder...

Jag grät, torkade tårar, tänkte på pappa och mamma och stoppade i mig Reese's.

Ronnie

Kram Anna

Hej på er!

Efter att kajjan åkte hem hade jag två dagar på mig att visa för mina lärare att jag faktiskt levde. Sedan packade jag väskan och begav mig mot Washington D.C. Jag och Louise var där i några dagar för att hälsa på Erik och hans familj.

Vi hade underbara dagar som spenderades på olika sätt. Jag och Löll shoppade, åt brunch med Lisa, hälsade på Abraham Lincoln, besökte Arlington cemetery och knackade på vita huset för att säga hej till Obama. Vi hängde mycket med Eriks underbara kompisar och vi fick en guidning av Eriks fina kompis, Robby, genom Georgetown.

När det var dags för hemfärd kletade jag och löll oss fast på väggarna och hade drömmande planer på att ta över nedervåningens gästrum.

Verkligheten kom i kapp och jag var plötsligt fast på Dallas flygplats i X-antal timmar.

Efter att fotbolls säsongen slutade började jag i track. Track består av olika event som du kan välja mellan, t.ex. höjdhopp, häck, sprint, längdhopp, distans m.m.

Skolans sportområde är fullknökat med folk som har olika mål, förväntningar och förhoppningar.

Vi hade vårt första track meet i torsdags, p.g.a min enorma frånvaro trodde jag inte att jag skulle bli uttagen, men där hade jag fel! Jag pallrade mig iväg ifrån spanska lektionen och hoppade in i en av de tre bussarna från Hart till Agoura!

Mitt event var 800m, min coach tjatade även att jag skulle springa 4 by 4. Då är man ett lag på fyra stycken och springer 400m var. Jag tackade hjärtligt nej av olika anledningar. Hur som haver så kom jag på tredje plats av 27 stycken i mitt race, så min coach var lycklig ändå.

Klockan var runt 21.00 när bussarna anlände tillbaka till skolan. Då hade jag spenderat 8h på något som tog för mig 2min 43 sekunder.

Jag var glad ändå, riktigt glad faktiskt. Jag kan inte sluta le när jag tänker på alla sköna folk på vår skola.

Annars rullar allt på och ni kan få en liten onödig uppdatering på hur jag spenderade min helg..

I fredags följde jag med Wilma, Cade, Kim och Nathan till konserten ’’One night of queen’’. Det var grymt! Marcus, du hade älskat det!

I lördags åt jag sushi med Wilma och hennes granne. Skvallret är fan värre än Desperate Housewives, det är alltid lika underhållande! Sedan åkte jag på partaj till en cheerleader. Det var stört roligt, dock drog vi vidare innan polisen knackade på dörren. Efter att all spring i benen var slut pallrade vi oss hem till Ronnie och nanna sött. Hennes underbara pappa gjorde utsökt frukost och tjejerna tvingade med mig till kyrkan. Det var verkligen raka motsatsen till svensk kyrka. Här var det läktare med bekväma stolar och en stor scen där folk uppträdde och tjötade.

Sedan chillade jag hos Alexandra. När jag kom hem hade favvis-Rich köp Gossip Girl boxen och även en slice av min favorit kaka. En blandning av brownie, chokladsås, peanut butter och resees. Mumsfillebabba!

tjohhooh!

kram Anna

Jag har fått äran att skriva ett inlägg på Annas blogg, och med jag så menar jag Annas morbrors mellersta avkomma, Kajsa. Med andra ord Annas kusin.

Jag begav mig mot min andra hälft tidigt i lördagsmorse. Papsen vinkade av mig och la ansvaret i mina små oerfarna händer. Jag var väl informerad att det var passet och pengarna som var det viktiga, och inte det efterlängtade resegodiset och skvallerblaskorna.

Jag kom fram till Anna utan några större komplikationer. Var lite lätt stressad när det uppstod lite småproblem i London, och jag var tvungen att kommunicera på engelska. Pappa Dan hade inför resan köpt en bok på engelska åt mig. Dock handlade den om Carrie Bradshaws liv innan sex and the city, så orden jag lärde mig ur den, hade jag inte jätte mycket nytta av just i tullen. Men pappa var bara ett telefonsamtal bort pustandes på långfärdsskidor, så allt löste sig.

Familjen mötte mig på LAX med stora varma kramar. Att se Anna efter en sådan lång tid var ett ögonblick jag sent kommer glömma. Vi lastade in väskorna i bilen och begav oss till Hollywood, till Universal Citywalk. Det tog inte lång tid innan kameran var fylld med bilder i alla dess vinklar och slag. Middagen åt vi på Hard Rock café och efterrätten på Yoghurt land. Efter magen var rejält uttöjd begav vi oss hem till huset där Anna och jag snabb bäddade ner oss och insåg att vi kunde töja ut magen ännu lite mera med svenskt godis.

Efter en lång natt med massa prat och mys beslöt vi oss för att springa en runda. Längtan efter en stor amerikansk frukost fick dröja ännu lite längre då jag och Anna fyllde på med havregrynsgröt och en torr rågbrödsmacka istället, det kändes mer rätt efter joggingrundan. När frukosten var uppäten begav vi och familjen oss till Santa Barbara där Anna och jag åt en god lunch och spenderade våra familjers sparpengar.

Anna gick i skolan som vanligt på måndagen så jag gjorde egen frukost efter Annas instruktioner, gick ut och sprang och lagom efter jag kommit ur duschen var Anna tillbaka. På dagens schema stod Hollywood. Rich skjutsade oss till bussen och vårt äventyr hade börjat. Vi tittade i affärer, åt god glass, shoppade och bara njöt i varandras sällskap.

Redan på måndagskvällen kände Anna sig lite krasslig (…) så hon beslutade sig att stanna hemma på tisdagen, jag stöttade hennes beslut och hoppades på att hon skulle tillfriskna fort. Hon kände sig bättre redan på bussen mot Chinatown så det var skönt. Vår vistelse i Chinatown var inte en 10 poängare. Efter vi ätit vidrig mat på någon inhemsk kinarestaurang kände vi oss lite dåliga i magen. Vi beslöt oss därför att bege oss hemåt med ett stopp i områdets mall. Varorna var lite dyrare i mallen, men jag hittade mer i min stil där pappa.

Jag har kommit på ett jättesmart sätt att tänka när det gäller vad grejerna kostar. Om det står 100 dollar, så tänker man 100 kronor. Det är mycket lättare att ta beslut då, man tvekar inte en sekund. Har hittat jättefina grejer på gucci papsi!

I onsdags var det skola på schemat. Anna hade lovat en av hennes kompisar att få i uppgift att ta hand om mig under dagen. Rich körde oss till skolan och Anna lämnade snabbt över mig och min krassliga engelska till sin kompis Caitlin. Lektionerna var väldigt annorlunda från i Sverige, kul att uppleva. Jag deltog på en engelska lektion, när vi blev tillsagda för att vi pratade för mycket så övertalade Caitlin sin engelska lärare att smaka ”swedish cars”, vipps så var allt frid och fröjd igen.

En av Annas kompisar fick sitt körkort-tillstånd i onsdags, och hon ville mer än gärna köra oss hem. En stor tyngd försvann från mina axlar då hon körde upp på uppfarten och släppte av oss, Anna blev nog lite lättad hon med, hon känner nog lite ansvar över mig.

Vi gjorde en god lunch bestående av american pancakes, burksoppa, godis och glass. Efter att vi blivit fulltankade gick vi bort till mallen för att se på bio. Efter att vi blivit nekade en film då jag var under 17 fick det bli en annan film. Popcornen som vi köpt på ett billigare ställe fick vi inte ta med in, så vi fick köpa nya. Efter mycket motgång satte vi oss i de röda fluffiga stolarna och åt våra popcorn. Efter filmen så gick vi och hämtade ut våra gamla popcorn och satte oss och åt upp dem.

På onsdags kvällen var det plugg för Anna som gällde, US history. Pluggandet gick väl lite halft så där, men hon var ändå nöjd med sin insats. Medan hon satt och försökte plugga satt jag och njöt för att jag slapp. Men å andra sidan har jag lite mer att stå i när jag kommer hem. Men det tar vi då, eller hur pappi?

Cade bakade senare på kvällen, bakade och bakade, som Anna tidigare nämnt. Han tar ut deg ur ett färdig paket och sätter in de i ugnen. Men inte blir det äckligare för det.

På torsdagen stack Anna i väg till skolan och skrev sitt prov. Jag fick min skönhets sömn och gick sedan ut och sprang en runda. När jag plöjt igenom facebook var det lagom tid för mig och Rich att åka och hämta upp Anna från skolan. Efter det körde Richards oss till Glendale, till en jätte stor mall. Där tittade vi i affärer och njöt av en god lunch och cheesecake på cheesecake factory. Annas EF representant hade fått tag i bra biljetter till en ishockey match senare på kvällen och bjöd med mig och Anna, samt två andra utbytesstudenter. Det var as ballt och rätt lag vann så det fanns inga problem i världen.

Annas immunförsvar har skiftat lite (…), så hon tog beslutet på torsdagskvällen att stanna hemma på fredagen. Som tidigare, så ansåg jag att det var bra att hon inte träffade annat folk så hon skulle smitta de. Så på fredagen efter sovit ut gick vi iväg till områdets shopping center. Vi åt en fräsch lunch i solen på TGI Friday´s.

För att inte riskera övervikt angående resväskan på väg hem, så shoppade jag upp de sista pengarna. Anna och jag var mer än nöjda med min insats.

Efter att ha ätit min sista menchies så spattserade vi hem. Väl hemma bytte vi snabbt om till lite finare kläder och åkte med Wilma och Cade till Annas fotbollsavslutning. Där bjöds det på en god middag, och det delades ut fina priser. Ägaren till denna blogg fick ”Coach Award” priset. Jag hade kameran i högsta hugg, stolt kusin var jag då, ställde mig upp och buga åå bocka.

Idag är det lördag det vill säga hemresedagen. Anna och jag har myst allt vad vi har kunnat in i det sista. I morse var vi på Cades basketmatch och sedan åkte vi och åt lunch med familjen på Elephant bar. Anna och jag delade på en Cobb sallad och en mozarella macka. Vi har delat på maten varenda dag denna vecka.

Nu ska vi väga min väska och hålla tummarna att det inte är övervikt på den. Sen är det snart dags att bege sig till flygplatsen och börja den långa flygresan hem.

Samtidigt som det känns som om jag har varit här i en evighet, så känns det ändå som att denna vecka har flugit förbi. Att tiden går fort när man har roligt, stämmer verkligen.

Det går inte att beskriva hur bra jag har haft det denna vecka. Anna är den person som jag trivs absolut bäst med, den person som jag älskar mest på hela jorden, min andra hälft.

Vi har bestämt att när vi båda är klara med skolan så ska vi flytta ihop, resa och upptäcka världen med varandra. Åldras tillsammans.

Puss och kram på er alla!

Kram Kajsa