.

Var 15onde minut dör någon av rattfylla. Detta illustrerade alla skolor i staten Kalifornien, inkluderat Hart High School.

Var 15onde minut ropade rektorn ut i högtalare att någon av eleverna omkommit i en bilolycka p.g.a rattfylla. De drabbade var målade likbleka och fick inte prata med någon. Under period 5 gick alla Juniors and Seniors ut och tittade på “olyckan”. De var två sönderslagna bilar och 3 ungdomar befann sig i varje bil. Fönsterrutorna var krossade och kropparna var täckta av ''blod''. Ambulanser, brandbilar och poliser kom i full fart och agerade precis som om det vore verkligt. Resten av de “döda” stod bredvid. Alla de drabbades föräldrar var på plats för att situationen skulle bli så verklig som möjligt.

Nästa dag samlades alla junior, seniors, rektorn, några poliser, föräldrar m.m. i gympasalen.

En video visades som representerade vad de utvalda varit med om under de senaste 24 timmar. Killen som körde alkoholpåverkade hade spenderat natten i fängelse, och sedan åkte till court, de som agerade skadade var på sjukhuset där man fick se föräldrarnas reaktioner och resten av de döda var på ett hotell, utan tillgång till elektronik. Videon visade också verkliga händelser av ungdomar mellan 16-22 år som omkommit i bilolyckor p.g.a rattfylla.

Den assisterande rektorn bad oss blunda och tänka på den person som betyder mest för oss. Hon höll ett tal om känslan att förlora den man älskar mest, den person man bryr sig mest om. Den man alltid kan lita på,  som alltid finns där för en och hur stark man blir i hennes/hans närhet. Hon ville att vi skulle föreställa oss att personen plötsligt dör. Hur man aldrig mer kan höra hans/hennes skratt, hur man är i desperat behov av att ge den personen en sista kram och viska i hans/hennes öra hur mycket man älskar den.

Föräldrar som varit med om detta i verkligheten pratade om deras händelser.

En mamma och pappa berättade om när dom förlorade sina två av tre söner i en bilolyckan, de ville att vi skulle föreställa dem som våra egna föräldrar och få känslan över vilken sorg dom gått igenom. Hur de la ner 20 000 dollar på begravning istället för college, hur de rensat undan deras saker för sista gången och känslan av ständig längtan då två personer saknas runt köksbordet varje dag. Mamman avslutade talet ’’ försök föreställa er att era föräldrar går till kyrkogården flera gånger i veckan bara för att sitta nära er’’.

Två andra föräldrar var i en situation tvärtom. Deras smarta dotter, spelat fotboll i alla år, tog studenten från Valencia High School, brukade skratta med sina polare, valde ett felaktigt beslut och satte sig bakom ratten när hon druckit en drink för mycket. Hon sitter nu bakom galler med vetenskapen om att hon har dödat sina två bästa vänner.

En man pratade om den ständiga oron när barnen går utanför dörren. Då vi ungdomar vill vidga våra vyer och gå på kalas, åka till stranden eller hem från träningen. Han pratade om den oavbrutna känslan som klibbat sig fast i föräldrarnas sinnen och aldrig kan koppla av. Han pratade om ett ynkla litet felaktigt beslut som kan förstöra våra liv. Jag kände mig skör som en tråd och bestämde mig för att aldrig bli förälder...

Jag grät, torkade tårar, tänkte på pappa och mamma och stoppade i mig Reese's.

Ronnie

Kram Anna