.

Varning! Det är på självrisk du ödslar din dyrbara tid på detta ointressanta inlägg.

tja tja,

Huset står under behandling eftersom den amerikansk heltäckningsmattan ska bytas ut till hederligt wood floor. Alla möbler från killarnas rum, vardagsrummet och Wilma och Richards rum befinner sig överallt där en fri liten yta kikar fram.

Eftersom mitt åkpass på Magic Mountain går ut på fredag har jag passat på att gå min sista gång för detta året. Det var 2,5 timmars väntan till X2, men vi konstaterade att det var värt det. Pirret som finns i kroppen sekundrarna innan man slängs ut i luften och skådar hela Santa Clarita. Visst fan är det värt väntan. Eller? ….

Vill varna för restauranger med affärsidé ’’All you can eat’’. Man pungar ut 10 dollar och sen är friheten din. Man måste ha styrkan i sig själv för att inte passera sin om-jag-öppnar-min-mun-spyr-jag-på-dig- GRÄNS. Utbudet på sallad var fantastiskt. Det erbjöds solrosfrön vilket gav mig längtan efter Samskolans luncher.

Har sett den senaste Harry Potter filmen på bio, bättre sent än aldrig… Det är den första Harry Potter film jag ödslat min tid på. Visst att jag gick ut på tunn is eftersom jag hoppade rätt till den sista filmen (del 1), men jag föll för grupptryck. Till min förvånad var den faktiskt bra, dock inte bättre än romantiska kärleks komedier...

Jag saknar er!

Ikväll bjuds två bilder som jag tog från magiska Disneyland

Kram Anna

Den 16onde kom morfar på besök. Under min fotbollsmatch var första gången jag träffade honom efter mer än 4 månader. Jag var tvungen att vända mig om för att se att jag inte drömde. Jag löste till och med 1-0 målet för hans skull.

Efter matchen började mitt jullov!

Morfar bodde på ett hotell med 20 minuter gångavstånd från oss. Han hade två dagar på sig att få en känsla hur min amerikanska livsstil fungerar.

På lördag morgon satte jag och morfar oss på Coast starlight mot San Francisco. Tåget åkte längst kusten och följde kära 101 vägen. Tåget tog 11 timmar och det regnade 10 h och 59 minuter av tiden.

Vårt äventyr fortsatte till Ukiah. Min morbror var utbytesstudent där för 30 års sedan. Vi hälsade på hans värdmamma, Barbara, och hennes nya man. Morfar och Barbara har hållt kontakt i alla dessa år, Barbara och hennes man har även hälsat på i Sverige.

Det finns olika typer av människor. De finns folk som sätter sig själva i centrum och ger sig själva den största kakan, så finns de unika människor som lever för att se andra människors leenden.

Barbara är den unika typen, hon lagade middag för 12 personer när 4 satt runt bordet, det säger allt om hennes personlighet.

I Ukiah fick jag en ny syn av Amerika. Jag upptäckte landet, ödemark och kända vingårdar.

21 december anlände morfar och jag till staden San Francisco. Jag har en kärlek till hotell. Bara ingången får mig att le sedan att man möts av vita lakan, sköna sängar, fint schampo och fräsch tvål är en fin detalj. Att ha en morfar som snarkar är något man får räkna med…

Hotellet låg mitt i centrum, 2 minuter från Union Square. Där fanns allt vi önskade - goda restauranger och klockren shopping.

På kvällen gick vi på en ljuvlig julkonsert, A Christmas Carol. Söta barn, fin klädsel och lyckligt slut. Vad mer kan man begära?

Efter det blev det middag på Hyatt. 36e våningen och utsikten var helt fantastiskt. Lax till middag och till efterrätt bjöds varm chokladkaka med chokladsås, vaniljglass och jordgubbar på toppen.

På onsdag eftermiddag anlände vi till Wilmas föräldrar som även min morfar känner. Jag rullade iväg till Charlotte, Wilmas syster, där vi andra spenderade nätterna under vår vistelse.

På torsdag vidgade jag och morfar yttligare våra shopping vyer och åkte till ett shoppingställe i Walnut Creek, vilket var motsatsen till Ukaih. Nu fick vi ta del av den exklusiva sidan av USA. Affärer man dreglar efter och enastående restauranger. Jag och morfar åt en underbar lunch som vi sent kommer att glömma.

På fredagen, 24 december, åkte min värdfamilj, morfar och jag till fisherman’s wharf.

25 December. Den stora dagen här i Amerika. Dagen vi alla är födda till att älska. Kvällen innan fick vi pyjamas från Marion (Wilmas mamma). Så på julafton var det pyjamas party som gällde. På morgonen väntade min egen julstrumpa med smått och gott, som den kära tomten hade lagt dit under natten.

Jag blev tårögd av allas omtanke, både från Sverige och i USA. Wilma älskade att äntligen kunna köpa julklappar till en tjej. Richard hade skrivit på presenterna från honom att de var från olika amerikanska killkompisar. Han är för rolliii!

Morfar hade köpt snapsar från olika delar av Sverige till Richard. Vi skålade, skrattade och morfar och jag sjöng snapsvisor. Richard tittade på morfar och frågade om han kunde ge mig lite. Morfars svar var snabbt uträknat- ’’Jag bryr mig inte och hennes föräldrar befinner sig ändå i Sverige’’.

Jag saknar inte längre mammas lax (men jag saknar fortfarande henne). Morfar har skämt bort mig, 20% av sin barnbarns kaka, med så goda restaurang besök – frukost, lunch, middag. Nu får min mage chilla lite.

Jag hoppas att Sveriges kära julafton var lika bra som vanligt!

Och att Lindwall och Hanna har det gottigt i Thailand.

Jag saknar er mina favoriter!

Kram Anna

Dagarna har spolats förbi medan jag har stått kvar. Jag har njutit för mycket av all lätthet, att allt som har med ansträngning att göra tar extra lång tid.

Jag har inte insett att det är december än. På morgnarna är det svin kallt, men framåt lunch har temperaturen legat på 20-25, jag har inte upplevt julstämningen än trots att amerikanernas dekoration är helt fantastisk.

Fotbollssäsongen är i full gång. När vi har bortamatcher avnjuter vi en smarrig lunch som någon stackars förälder har fixat. Egentligen är lunchen simple, men jag är inte bortskämd på den fronten eftersom lunchen i skolan varken är gratis eller nyttig. Vi måste lämna sista period tidigare för att byta om och sedan hoppa in i den gula skolbussen. Vissa sover, andra sjunger.

Angående secret sister så upplever jag fortfarande att det är ett enormt stressande moment. Men ack så ljuvligt det är att få den lilla påsen i början av dagen och succesivt unna sig godsaker.

I måndags följde jag och Alexandra med Rica och hennes värdmamma till Los Angeles för att titta på en talkshow. Programledaren var huvudrollen i The Nanny. Det var riktigt kul att se hur det fungerade bakom kameran. Amerikanare har en unik pondus. Tempot var fort som bara den och ingen var rädd för att skämma ut sig. Jag blev hes för jag jublade så mycket och fick ont i händerna för alla applåder jag delade ut, tråkigt nog var showen förjävlig!

I tisdags var det bortamatch som gällde. Bussen förde hos till landet ingenstans och vi var konstant omringade av öknen. 2-0 till oss.

Idag hade vi collaboration day, vilket innebar att jag började 10.40 och varje lektion var 30 minuter. Det var en fin skoldag.

På kvällen var jag Alexandras personliga stöd. Vi hade kvalitetstid med hennes pappa, vilket alltid är en jobbig stund i hennes veckorutin. Vi åt middag samt utsökt efterrätt tillsammans, sedan åkte vi till spelställe där vi lekte av oss. Klart man ställer upp, och gratis är ju alltid bäst...

Imorgon tar jag och familjen en dag off eftersom vi ska till världens gladaste ställe DISNYELAND!!

Jag har en hatkärlek till alarm. Kärleken finns där eftersom det skyddar huset och dess ägodelar, hatet ligger i knapparna. Första gången jag tog del av alarmet hade jag ingen aning om att det var på och som plåster på såren visste jag inte hur det fungerade. Ajjj, vad grannarna måste ha fått ont i deras små öron! Bättre lycka nästa gång tänkte jag, det kunde ju trots allt inte gå sämre...

Igårkväll när jag kom hem hörde jag återigen pipandet. Larmet var på. Min första tanke var ''vilken otur att jag ännu inte har lärt mig hur alarmet fungerar''. Jag andvände min fantasti. Tystand. Yes, det fungerade tänkte jag. Jag stekte mitt ägg, körde en skype med min amerikanska polare Max, njöt av en tyst stund i huset. 15 minuter senare står 3 polismän vid dörren. Dem ber mig att ta bort den svarta rackarhunden som skäller sig själv till döds. Dem tittar på hund 2 och frågar om den är farlig. Jag är berättar att dem ska till veterinären imorgon för att avlida henne. Vilket det faktiskt låg en sanning bakom så idagsläget är vi en familjemedlem mindre. Mycket tragisk historia. Hur som haver, männen går och rotar tills dem inser att läget är ofarligt. Min värdfamilj kommer hem rullande när de 3 polisbilarna lämnar uppfarten.

Tyvärr hade jag tryckt in gymmets alarmkod, vilket visades var akutkoden.

Kram Anna

Fotbollssäsongen har satt igång och idag spelade vi vår andra match, jag kan med glädje meddela att jag gjorde mitt första mål under min karriär här i USA!!!!

Ikväll var det sushi som gällde. Hemligheten är att komma en timme innan stängning, då vill dem bli av med allt och priserna är så fina sååååå.




Kram Zlatan